Förlåt, men...

Förlåt, men jag bara undrar. Är jag fruktansvärt sen och benägen att stanna kvar i ungdomen eller är det alla andra som är väldigt snabba med att bli vuxna?

En efter en.. Kompisar skaffar barn, kompisar gifter sig, kompisar skaffar hus.. (visst där har jag ju redan varit en gång, säkert först av alla också, men tack gode gud så kom jag ju därifrån)

Men här står jag - Singel och student (i en studentlya på 25 kvadrat) och har inte det minsta bråttom. Eller, när man ser alla andra runt omkring. Visst lockar det, men mitt liv då?

Jag måste ju bli klar med studierna, och få ett jobb (helst ett fast sådant). Det är någonting jag alltid har sagt, och kommer hålla fast vid i största möjliga mån. Den dagen jag skaffar barn, vill jag kunna ge det en toppenbra uppväxt. Och ni vänner som läser detta och inte gör som jag - jag tvivlar inte ett dugg på att era barn kommer få en minst lika bra uppväxt, så tro inte att jag menar något illa med detta inlägget, absolut inte. Ni är underbara mammor/pappor! :) Vi väljer bara olika vägar i livet.

Okej, och sen är det ju en liten liten betydande detalj kvar också.. Den där mannen, han som jag aldrig tycks finna. Jag fastnar gång på gång i vän-träsket.

Inte för att det egentligen finns plats för kärlek, i min fullspäckade almanacka, men om rätt person dyker upp så skulle jag säkert kunna frigöra massa tid. Allt handlar ju om planering, och just nu, när jag bara har mig själv - då har jag massor av tid att lägga på vänner, familj, träning långväga danskvällar, styrelsemöten och allt detta är bara utöver mina studier.. Och just ja, har jag tid så jobbar jag också..

Nu blir det käk, sen är det dags för seminarium 1/5