Storstädning med många känslor..

Vaknade och bestämde mig för att storstäda, rensa i gamla lådor och slänga allt skit jag inte behöver. Med tanke på att det som sparas måste bäras ner i förrådet, så är det rätt mycket som kastas... trots många tidigare rensningar.

Mitt i storstädningen så hör jag de ljuva tonerna av Wahlströms "Sommaren 92", någon dryg timme senare så spelas ytterligare en Wahlströmslåt. Vilken lycka :) Jag saknar verkligen att dansa till dom. Det är tur att några av deras låtar lever vidare genom andra band, även om det inte är samma grej.

Långt ner i en låda, hittade jag gamla kort och brev. Brev från de tidiga skolåren där vi brevväxlade med klasskompisar och brevvänner i andra sidan av landet. Brev där det stod "Har du dator hemma?" eller ett kort från min far där det stod "Ps. Jag har fått mobiltelefon nu". Vad hände liksom? Idag kan man inte föreställa sig en värld utan varken mobiltelefon eller dator. Det finns inte en i varje hem utan snarare en i varje rum.. typ. Lite skrämmande! Sitter barn och skriver handskrivna brev idag? Gör någon det alls? Inte konstigt att folk stavar som krattor, särskriver och dyl. Ja, det här med stavning har jag ju babblat om förut.

Men det som berörde mig mest, var att hitta gamla brev från gammelmormor Britta. Tårarna började rulla ner för min kind. Åh, vad jag saknar dig! Breven och korten från gammelmormor, ja dom kommer jag aldrig ha hjärta att kasta då det är de enda jag har kvar, tillsammans med massa fina minnen. 

Gamla julkort, födelsedagskort och "hej hur mår du?"-brev från klasskompisar fick tyvärr åka. Jag hade så många så skulle allt sparas så hade jag snart behövt ett förråd bara för dessa lådor.

Sol vs höstrusk

Regnet öser ner, visserligen är det rätt mysigt..... om man ligger under en filt och har tända ljus och inte behöver cykla till och från jobbet i ösregnet. Då kan det vara mysigt! Annars, älskar jag de soliga höstdagarna. Fantastiska färger i naturen.

Men jo, jag måste erkänna, jag drömmer om att resa bort. Till solen och värmen. Semester har jag ju inte haft någon i sommar. Semester en vecka i november ligger farligt nära till hands. Så nu är det bara att bestämma sig som gäller. Tänk vad härligt att bara kunna räkna ner till solen, åh! Jag längtar redan.

Ordinary day?

Nej för tänk att idag är ingen vanlig dag för idag är någons födelsedag.. nej, nej, det var ju inte det jag tänkte, från början. Visst, det finns säkert någon som fyller år, men ingen jag vet (om iaf). Idag är det ju min lediga dag, igen.. :)

Lunch med mami, glo lite i affärer..

Men det bästa av allt. Jag får träffa min kärlek, som jag har saknat! :) Puss!

Helgmys och saknad!

Denna helgen har jag tillbringat med fina vänner, familj och lite ensamtid. I fredags var vi samlade hela tjejgänget hemma hos Klara och gjorde vår egen sushi. Ruskigt enkelt och fantastiskt gott, men framförallt så otroligt roligt och trevligt! Vin, sushi, paj med glass... och en väldans massa prat att ta igen :) Slutade med en utekväll!

Lördag: Storstädning. Pyssel. Kalas för familjen. Sedan bar det av till Tessa för tacomys och sen bio. Hypnotisören blev det. Otroligt bra film. :)

Söndag: Blev utstirrad av en medelålders man när jag stod på en parkering med händerna i motorutrymmet (jag skulle ta reda på vilken lampa Tessa skulle ha till sin bil). Herrn passerade, stannade och tog något steg tillbaka och stirrade på mig. Väl inne i affären, ser han oss (med mig i täten) stega med bestämda steg mot hyllan där billamporna finns. Då glodde han ännu värre... Snälla? är det verkligen så ovanligt att en tjej faktiskt kan lite om bilar?

Passade på att byta lampa på min bil också. Sen hade jag inte så värst mycket att göra. Det ösregnade ute. Inväntade Grey's (missade premiären i onsdags). Nu ikväll har jag gjort 5 matlådor, de såg väldigt goda ut om jag får skryta lite :)

Sist men inte minst. Saknar min kärlek! Trodde nog aldrig att det skulle vara möjligt att sakna någon så mycket.  Det fanns liksom inte i min fantasi, att någon skulle komma in i mitt liv och väcka sådana känslor. Än mindre att jag skulle kunna sakna någon så mycket att det gör ont och känns som att hjärtat ska brista. Om det är så här det känns nu, hur ska det då sluta?

Dagens fråga

Fick jag av en patient idag.

"Hur orkar ni vara så glada och trevliga hela tiden? Ni är helt fantastiska och snälla, men hur orkar ni bara? Det måste väl finnas så många som är griniga och kräver massa, och ni bara ler och jobbar på"

Den är tänkvärd. Ibland undrar man själv. Måste vara för att jag ändå trivs så sjukt bra med att vara sjuksköterska.

Sen att mina stackars nära och kära får ta, när dagen har varit stressig och patient/anhöriga/kollegor har varit otrevliga eller betett sig illa och jag (full av trötthet, sönderstressad och ledsen) svarar otrevligt mot er. Ja, förlåt mig! Ni vet nog att jag inte menar nåt illa, men ibland så rinner min bägare också över, tyvärr är det oprofessionellt att som sjuksköterska vara något annat än glad och lycklig, stå där som en liten fe och bara le. Så jag lägger ifrån mig brickan när jag stämplar ut och ibland, blir jag en bitter liten tjej när jag kommer hem.

Men som sagt, tänkvärda ord av en klok patient. Som faktiskt förstår att sjuksköterskor också är människor och har känslor, men inte förstår hur det är möjligt att orka dag ut och dag in, att bara le :)

Höstrusk!

God förmiddag!

Sedan en tid tillbaka tampas jag med en envis förkylning. För tillfället är det mest näsan som är täppt, och halsen känns lite mör på morgonen. Dock är det tillräckligt för att jag inte ska våga mig på att träna, jag vet ju att kroppen behöver återhämtning när en virusinfektion har invaderat den. Men seriöst så tycker jag att den borde gå över nu, helst igår. Jag drömmer om att ge mig ut i motionsspåret, springa en runda. Det har varit alldeles för lite motion och för mycket gott den senaste tiden och jag fasar för att hamna där jag en gång varit. Allt detta slit och jobb som det tog mig att gå ner 15 kg, det vill jag inte behöva göra om. Varje liten cm som jag växer i midjan gör att paniken börjar växa inom mig. När jag tittar i spegeln idag, ser jag fortfarande hon som stod där för 3 år sedan. Jag vet att det inte är så. Men jag måste hela tiden bära med mig den minnesbilden, för att inte hamna där igen. Helst hade jag velat se mig själv, kanske ytterligare något kilo lättare. Jag är ganska nöjd nu, väldigt nöjd om man jämför med tidigare. Så egentligen är det väl inte kilona som är det viktiga (så länge dom inte går på +hållet) utan det jag saknar och längtar efter är träningen! Ett par splitter nya löparskor står  i princip oanvända i hallen, för så fort jag är på väg att snöra på mig dom kommer den envisa förkylningen och gör sig påmind. Jag HATAR dig!

Får väl ge mig ut på en långpromenad med kameran istället, hösten är en vacker årstid och det finns så fantastisk många fina naturbilder som bara ligger där och väntar! :)