V I I =

V I I = Very Important Information.

Om ni ser en snygging på stan, på typ världens snyggaste cykel... Så är det bara jag som är ute och svischar på min nya kärlek! Det kommer ju gå som en dans att cykla till jobbet numera, jag kommer nog cykla lite överallt.

Vill ni se?

Tänkte väl det. Varning bara. Den är rosa! Den är Retro! Den är het! Den är så jag...

Livsviktigt!

Jag begär inte att alla ska tycka som jag, att alla ska tänka som jag. Men jag tänker säga vad JAG tycker, och vad jag tänker. Detta är trots allt min blogg.

En sådan liten grej, kan betyda så otroligt mycket för så ofantligt många. Det handlar om att berätta för andra, vad DU tycker och tänker, vad DIN vilja är. För en dag, tyvärr fortare än vi många gånger anar så kan det vara för sent. När det är för sent, då är det dina nära och kära, som står där med beslutet, som borde varit ditt beslut. Som DU borde ha berättat för dom, eller skrivit ner någonstans. Det handlar om att göra sin vilja känd angående organdonation. Personligen är det imorgon 8 år sedan jag startade datorn, klickade mig in på donationsregistrets hemsida (www.livsviktigt.se) och gjorde min vilja känd. För mig var det en självklarhet att mina nära skulle slippa fatta ett sådant beslut ifall jag gick bort.

På livsviktigt.se finns en historia, om 29-åriga Marcus som råkar ut för en olycka och hamnar i respirator. Hoppet är över, hans liv går inte att rädda. Men hans död, och hans organdonation skapar liv åt 6 personer som annars inte överlevt. En tonårspojke, en liten flicka...

För mig var det aldrig ett svårt beslut. Vad har jag för nytta av mina organ om jag ändå är död? För min del så vore det otroligt att kunna hjälpa någon annan till ett längre och bättre liv, istället för att jag ska ta med mig användbara organ i graven. För om vi vänder på det? Om jag nu skulle råka ut för någonting, där det enda som kunde rädda mig var ett nytt organ, om jag hade en begränsat tid kvar att leva. Då skulle jag ju vilja att någon tänkte som jag, att någon var så godhjärtat och storartad att dom gav något så fint som sina organ för att rädda mitt liv, när deras egna inte gick att rädda.

Detta må tänkas vara en svår fråga att diskutera, jobbigt och tung och ingen vill väl tänka tanken på döden när man är ung? Eller har massor av år kvar att leva. Och nej, jag planerar inte heller att dö just nu. Men face the facts, i dagens samhälle så är det allt för många unga som råkar ut för olyckor eller sjukdomar som gör att de hamnar i organdonationsdjungeln. Antingen behöver dom ett, eller så har dom lämnat sina anhöriga med beslutet om huruvida organen ska doneras eller ej.

Jag begär inte att du ska donera dina organ, men det minsta du kan göra är väl att åtminstone ta ställning. I Sverige är vi ca 9 500 000 människor som lever, varav endast ca 1 500 000 människor har tagit ställning till organdonation. Rätt kasst tycker jag, det är ju inte ens svårt! Klicka på hjärtat nedanför och gör din röst hörd NU!!! 

Seriöst?

Ibland kan man börja undra. Hur blåst får man vara?

"Men eftersom vi ska ut och hajka så kan vi ju fiska fiskpinnar då.." Man bara hugger av huvudet och benen så är dom redo att förpackas...

SERIÖST??


Om det ändå vore så väl, att detta var den enda superblåsta kommentaren som kommit ur de ungdomarnas munnar så skulle det väl ändå funnits lite hopp för framtiden. Men tyvärr, så var inte fallet heller. Varje vecka, nya tokiga kommentarer. Ja, man kan inte sluta förundras. Och inte sluta titta heller för den delen.



God natt!

Ibland tänker jag till..

Ni vet hur jag ibland kläcker ur mig så fruktansvärt kloka saker? Eller inte.. Denna gången, visste jag faktiskt att det jag sa faktiskt inte var möjligt på något vänster, men när tanken kom så tyckte jag själv att det var så väldigt roligt att jag var tvungen att säga det högt. Jag är faktiskt sällan så blåst som jag kan låta.

Hur som helst, jag och kärleken satt och diskuterade Norrland. På något sätt kom vi in på att mjölkbönder i Norrland får 1 krona extra för mjölken för att det är så svårt att producera mjölk i Norrland. Min första kommentar då var ju självklart "Är det för att mjölken fryser då?" Sen var det kört, min hjärna började spinna vidare. Om mjölken fryser, då blir det ju glass. Och om man då matar kossorna med päron, då kan man ju mjölka piggelin sen.

Ja, behöver jag säga att kärleken asgarvade och skakade på huvudet? Jaa, jag var trött och flummig. Till mitt försvar så måste jag ju återigen säga att jag vet att det absolut inte funkar så här, men ja, ibland så spinner tankarna iväg och min dåliga humor kommer fram.

På tal om dålig humor. Hörde på radion på vägen hem i morse om den här branden i hamnen i Halmstad. Och varför det var så svårt för brandmännen att släcka den här branden, varpå någon käckt klämmer ur sig "dom kanske är lågutbildade"... Hahahaha! (Låg - utbildade, om ni inte fattade.. Låg som i lågor som brinner....)

Nej, nu får det vara slut på humorn för idag.

Urk burk!

Ville i ärlighetens namn inte stiga upp ur sängen idag. Förstår inte varför jag gjorde det. Med halstabletter, näsdukar, febertermometer, thé och annat smått och gott jämte mig är slutsatsen att jag borde legat kvar. Om det inte vore för att jag varit lite segstartad och prioriterat annat på mina lediga dagar den senaste månaden istället för att sitta och skriva på mitt arbete som ska lämnas in på måndag morgon. Som ni kanske vet så är jag ju sådär överambitiös och läser en extrakurs trots att jag inte behöver, mest för att det intresserar mig och för att jag känner att jag kan ha nytta av både det och extra hp i framtiden.

Vad jag inte visste när jag sköt det framför mig var, att jag skulle bli sjuk lagom till min 4-dagars ledighet. Suck!! Hoppas jädrar i mig att det går över till lördag för då vill jag dansa!! Blender och Expanders i Huskvarna. Vilken perfekt kväll det skulle bli. Det får helt enkelt vara nog med att jag med största sannolikhet kommer missa när Sannex spelar på Jivers invigning i kväll. Typ nästan dubbelsuck på den...

Ett bevis på att det inte går åt rätt håll. Mina drömmar. Ni vet, dom knäppa, som bara kommer när jag är full eller .... just det... sjuk! Big oh-no-no på det! Paniksms:ade mitt hjärta i sömnen inatt, för att jag drömt knäppheter! (och det var bara första drömmen...)

Drömde också om världens knäppaste födelsedagsfirande. Samt en sista dröm om att jag var i ett hus, gick ner för en trappa för att gå på toaletten och hamnade i en gång som ledde till vad såg ut som en offentlig toalett. Nästa gång jag gick samma väg så hamnade jag helt plötsligt i en mataffär i Malung. Där jobbade dansare och danstiderna hängde i stora skyltar i taket. När jag lite snabbt skulle skynda mig tillbaka till huset (via trappan som jag kom ner för) hittade jag inte dörren först. När jag sen hittade den hängde ett stort hänglås på som vid första anblick såg låst ut, som tur väl var tittade jag en gång till och såg att det var olåst. Snabbt som ögat smet jag in och försökte bomma igen dörren efter mig. Varför? Jo, för att klockan var mitt inatten och det enda jag var iförd var mina trosor... Tur att DET bara var en dröm!!

Det är över nu

Söndag kväll. Nu sitter jag här ensam igen.
Kärleken har lämnat mig. För den här gången alltså.

Helgen har varit alldeles fantastisk. Jag trivs så bra med att ha vänner och familj runt omkring mig, hitta på massa saker. Fredag kväll bjöd på middag på fyra krogar. Lördag, en tur till gårdveda där vi tillbringade hela eftermiddagen. På vägen hem blev det en kultursväng förbi Backhorva (där Emil i Lönneberga var på auktion). Lördag kväll var fina vännerna Sandra, Daniel och Angelica här på middag som sedan avslutades med dans till Sannex i Växjöparken (vilken kväll, woow!). Idag, Söndag, började med en sovmorgon som heter duga, vågar inte ens berätta hur sent jag vaknade. Detta i sin tur bjöd på ett mindre roligt morgonhumör.... En tur till IKEA blev det idag med, vilken på hemvägen avslutades med ytterligare lite kultur. Det blev ett stopp på Linnés Råshult och Kronobergs Slottsruin.

Veckan som följer känns inte helt fel. 3 dagars arbetsvecka (Måndag-Onsdag). Så jag antar att jag inte ska klaga på detta? ;)

Varför känns det inte ens lite tungt?

I tisdags efter jag varit på utbildning hela eftermiddagen (om vården av äldre, i framtiden..typ) så åkte jag upp till min fina pojke. Där var jag till idag på morgonen. Två kvällar/nätter ihop, fantastiskt. Medan han jobbade igår roade jag mig med att plugga nutrition och hålla Maja (katten) sällskap. Ah, jag donade och svor lite över bilen också..

På kvällen tog vi en cykeltur. Du milde vad jag saknar landet. Vi svepte fram över en smal väg, med vida åkrar så långt ögat nådde. En bit bort, låg Hornborgarsjön och solen gick sakta ner över denna vackra vy. Ja, behöver jag säga att det fanns ingenstans jag hellre ville vara just då. Jag som alltid brukar cykla som en idiot, cyklade så sakta för allt jag ville just då var att bara suga in alla intryck, njuta av tystnaden och den härliga luften. Tystnaden, ja vi var alldeles ensamma. Knäpptyst, om man bortsåg från naturens ljud och några tranor som flög förbi.

På vägen hem idag, kom jag på mig själv med att nästan köra av vägen då jag körde förbi en åker med massa söta kalvar. Dom var ju så söta så jag var tvungen att kolla på dom istället.. Ja, säg det. Är man landettös så är man visst. Har nog bott i stan för länge. Det här med höghus, cementbyggnader, blåljus och grannar som ser in i lägenheten så fort dom tittar ut genom sitt fönster, folk överallt..  Ja, det är inte min grej, inte innerst inne. Jag bara låtsas gilla det, för att jag måste och för att det är väl så det ska vara?

Idag när jag åkte, var det inte alls jobbigt att skiljas från min fina. Varför inte? Jo, för att om två jobbarpass och en natt, dvs imorgon kväll, så kommer han hit och vi får hela helgen ihop! DET gillar jag! Som pricken över i:et, så kommer min lillebror med sambo, hela vägen från Oslo :)

Och så var det helg....eller?

Tillbringat hela helgen på jobbet, kind of.. Igår så hann jag väl typ hem, in genom dörren, blaskade av mig och bytte kläder snabbt som attan för att sen köra iväg på dans. Ca 1 timme efter att jag lämnat avdelningsdörrar tog jag första steget på dansbanan 1,5 mil utanför stan. Det blev dubbelpremiär, både ny dansbana och nytt band. Det händer inte allt för ofta nu för tiden. I ärlighetens namn vet jag inte när det hände sist? Dreams var iaf nya bandet, vilka grabbar! Dom blir det absolut fler danser till :)

Ahja, vart var vi? Jo, jobbat hela helgen.. Jobbat hela dagen idag! Nu börjar det falla på plats på nya jobbet. Fick id-brickan idag och kan nu äntligen börja stämpla in/ut (fast jag drar fortfarande alltid åt fel håll så maskinen protesterar högljutt..). Till min förvåning/glädje så hade jag fått en ny bild, alltså inte den 3 år gamla bilden på mig där jag var 15 kg större (patienterna i sommar har klagat på att dom inte kände igen mig). Delegeringspapper. Anställningsbevis. Behörigheter hit och behörigheter dit. Ja, nu är nog det mesta snart klart!

Idag skulle alltså varit fredag, om det inte vore för att jag ska på utbildning imorgon em. Aja, jag får iaf sovmorgon imorgon. Sen är det helg.... till torsdag kväll!

Ledig dag nr 3

Okej, nu är den här. Min lediga dag nr 3 i sträck. Första gången sen..
Ja, i sommar har det då rakt inte hänt. Då har det varit max 2 dagar ledigt, knappt ens det.

Jag klättrar lite här hemma, vet inte riktigt vad jag ska göra. Fast igår var en deppdag! Slog sönder en lampa gjorde jag med, bra gjort Sandra! Så det verkar bli ytterligare en tripp till IKEA, måste ju ha två likadana lampor i vardagsrummet annars kommer jag att kräkas på hur illa det ser ut. Gårdagen avslutades efter mycket om och men, på klubben med 1,5 timmes fartfylld bugg. Kändes riktigt skönt!! :)


Åter till idag. Funderade när jag vaknade på om jag skulle ge mig ut och springa. Men det regnar och blåser ute så jag tror jag stannar inne, öppnar mina nutritionsböcker och pluggar lite. Sen kanske jag syr lite på den där duken också.

Då och då, lär jag väl låta tankarna flyga iväg också...

Skratt eller gråt?

Idag är en ambivalent dag.

090906 - för 3 år sedan, fick farmor Vera somna in. Det var väntat, men det gjorde inte sorgen mindre. Jag kommer aldrig glömma alla fina minnen vi delar. Jag kommer heller aldrig glömma sista gången vi sågs, eller de sista orden som sades. Ångesten och skuldkänslorna när jag lämnade rummet. Begravningen. Hemskt! Men nu ska jag försöka tänka på det fina istället. Alla somrarna i Askersund, minigolf och glass på borgmästarholmen. Promenaderna utmed kajen. Besöken i stadsparken. Alla skratt och andra saker vi delat. Det är sånt jag borde minnas. Och det gör jag.

Men idag är också dagen, då jag haft min fina kille 1 hel månad. Här tänker jag framåt och hoppas på många fler. Visst har vi också en lång historia bakom oss, men den tar vi en annan gång. Förresten, är jag säker på att de allra flesta redan känner till den. Det har väl aldrig varit någon hemlighet vilken dragningskraft som funnits mellan oss.

Så idag är dagen, då jag minns det som varit men njuter av framtiden!

Ofrivilligt fotad på jobbet?

Satt och bläddrade igenom nya numret av vårdfokus. Mot slutet finns det boktips, en speciell bok fångar min nyfikenhet. Boken heter "Den bloggande patienten", i beskrivningen står  följande

"Det är inte självklart att vårdpersonal vill att bilder på dem läggs ut på nätet. Spridningen via Facebook, Twitter och bloggar går blixtsnabbt, skadan kan vara skedd innan den som är med på bilderna hinner reagera."

Och visst är det så! Det blir väldans skriverier om sjuksköterskor som bloggar, vissa har t.o.m förlorat jobbet p.g.a detta. Nu för tiden vågar man ju som sjuksköterska knappt säga vart man jobbar. Självklart så beror det ju helt på vad man säger/skriver. Men även patienterna måste tänka till en gång extra. Vad är det som säger att jag vill bli fotograferad och hamna på facebook/bloggar odyl. medans jag jobbar? 

Jag var faktiskt med om detta vid ett tillfälle, att bli fotograferad med mobilkamera medan jag stod i en fruktansvärd arbetsställning och lindade ett ben. Patienten skojade om att detta skulle hamna på facebook och klumpen växte i magen, samtidigt vågade jag inte säga nåt heller. Som tur väl var, så insåg patienten i rätt tid att det inte var rätt mot mig, och lät bli att lägga ut den då det kanske inte kändes okej för mig. Men med tanke på att det skrivits en hel bok i ämnet, så insåg jag att det finns säkert mängder med kollegor där ute som blivit utsatta för samma sak utan att ha haft lika schyssta patienter som jag.Ibland hade det å andra sidan kanske varit bra, om allmänheten/arbetsgivare och politiker fick en inblick i  hur det faktiskt är inom sjukhusvärldens väggar.

Och tänker man efter, det är ju egentligen inte bara inom vården som man nu för tiden riskerar att bli ofrivilligt fotad på jobbet. Ska någon verkligen behöva bli det? Hade jag velat bli fotad på jobbet, ja då hade jag väl kämpat för att bli modell eller satsat på ett yrke där man faktiskt får betalt för att synas i media/på nätet o.s.v. .... Men ofrivilligt? Nej, det är inte rätt mot någon...

En ledig lördag i väntan på..

Igår gjorde jag sista passet på ortopeden. Herrejisses vilka fantastiska människor som jobbar där! Kommer sakna alla enormt, tur att jag bara försvinner några våningar uppåt i huset, så jag kan komma ner och vinka lite ibland! :) Fick en otroligt fin blomma, rosa såklart! Och rosorna luktar ljuvligt :)


Gårdagskvällen, balkonghäng och vinpimplande med Tessa. Ja, det var nog sista kvällen med balkonghäng om inte vädret får för sig att bli otroligt fint och varmt igen. Vi satt ute länge, men det var rätt kallt mot slutet insåg vi när vi kom in i värmen.

Nattsuddande sätter sina spår, sov bort halva förmiddagen. Å andra sidan var jag inte sen att börja göra saker när jag vaknade. Har färdigställt min underbara "walk-in-closet", hängt kläderna prydligt på rad efter vad det är för nåt, ställt skorna fint på rad under kläderna.. Osv.. Efter det satte jag mig med en bok som handlar om geriatriska sjukdomar (måste ju läsa på lite inför måndag). Lunch och sen en timmes träning. Dusch och sen lite nutritionsplugg!

Nu? Bloggande.. Och väntan på att kvällen ska komma. Dans. Mys. Och förhoppningsvis min finfina pojke också! Så, kväll typ nu tack.. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Det är liksom till och med städat...