Ett stort hål

Egentligen vet jag inte vart jag ska börja
Men kanske borde börja med att säga
Att jag skriver inte detta för att du ska tycka synd om mig
jag skriver inte detta för att få uppmärksamhet
Klarar du inte av att läsa, så strunta i det.
Jag gör det för mig!

Är det överhuvudtaget nåt att bry sig om?
För har inte alla det så här?
Varför skulle detta vara nåt speciellt?
Men ändå, kan jag inte låta bli.

Jag kämpar dag ut och dag in,
med att planera varje del av min dag
Har jag fullt upp, så sliter folk i mig.
Drar mig åt alla olika håll och jag får inte själv bestämma vad jag vill göra
för alla andra bestämmer åt mig, jag kan inte säga nej så jag bara följer med
Då blir humöret ofta lidande, jag blir irriterad och snäser.
Jag vill vara själv
Och när jag väl sitter där, med en dag/kväll eller ännu värre en hel helg
Med ingenting att göra, då blir jag knäpp
Mörkret snurrar runt i mitt inre
Det griper tag om min hjärna och mitt hjärta
Upprepar orden flera gånger, tills det är det enda jag kan
"Ingen vill ha dig, hör du det? Ingen vill ha dig - du är ensam för ingen tycker om dig"

Även om jag ständigt påminns av vänner och familj att dom tycker om mig
vill träffa mig och allt det där..
Så känner jag mig ensam
Värst är det, när jag sitter helt ensam - påminns om hur ensam jag är
Jag försöker att se allt jag har
Men det är ensamheten som driver mig till ett fullt sysselsatt liv
Numera vet jag inte vad jag ska göra, när jag väl hamnar där i ensamheten.
Hur tillbringar man en fredag/lördag kväll om man inte dansar?
Vad gör man i veckorna om man inte tränar eller pluggar/jobbar?
Ska jag bara sitta här?
Ensam i min bur?
Och titta rakt ut?
Då kan ju vilken människa som helst bli galen...

Och nej, jag vill inte ha uppmärksamhet.
Det är inte därför jag skriver detta.
Jag skriver detta för min skull, för att bara få lätta på trycket
För att få skriva av mig
Då känns det som jag har berättat det för någon
Och visst, jag vet att det är några stycken som kommer läsa detta nu
Största anledningen att jag skriver det
är för att det är så svårt att prata om
Ensamhet är inget man pratar om
Iaf inte om man är som mig
en som utåt sett alltid har fullt upp, och massa vänner
alltid är glad, aldrig är ledsen
Du skulle bara veta,
hur tårarna trillar
hur mörkret ständigt jagar mig med sina hemska ord
gräver ett djupare och djupare hål i mitt hjärta
Undrar om någon någonsin kommer kunna laga mitt hjärta igen?
Det är trasigt och som ett enda stort svart hål
Ensamheten gnager för fullt
Snälla sluta!



Jag orkar inte mer..
Rädda mig!