Så ofattbart..

För en vecka sen, var jag världens lyckligaste! Jag mådde hur bra som helst, och livet gjorde mig lycklig. Igår kom käftsmällen jag inte trodde skulle komma.
Jag fattar ingenting, och jag är så rädd för att jag ska bli den sämre jag igen. Jag vill verkligen inte det, och jag hoppas att jag kommer hålla mig ovanför ytan denna gången. Jag behöver det, jag orkar inte mer skit i mitt liv nu.
Kan inte för mitt liv, förstå hur vissa människor kan bli tvingade att uppleva så många jobbiga saker gång på gång. Nu vet jag, att det finns dom som har det så mycket värre än vad jag har det. Och jag vet att jag kommer ur det, och jag vet att jag är stark! MEN, ibland är livet jävligt orättvisst och jag vill också få vara lycklig..

Så tack kräkboken för att du finns, det gör det hela lite lättare. Och för att se det positiva i det hela, nu har jag helt plöstligt mycket mer tid för plugg, jobb och dans! Det var väl skönt?!

Håller för övrigt på att installera allting på min nya fina rosa dator (Ja, det blev en rosa Sony Vaio tillslut). Den är så fin, och så ny och så bra! Jag riktigt längtar till att sitta och skriva massa hemtentor och inlämningsuppgifter på den! :)

Imorgon blir det iaf dans till Casanovas! Hur härligt är inte det, då blir jag nog glad.. För en liten stund iaf. Just nu är jag tveksam till om det finns fler tårar, och livet ska vara tufft ibland har jag hört. Även om dom flesta runt omkring mig faktiskt tycker att jag har haft min beskärda del av "tufft liv"..

Nej, nu får jag rycka upp mig. Hatar att sitta och gnälla och beklaga mig över saker, det är inte jag. Jag är en glad tjej! Vi säger det.. Okej?