Fylledrömmar och kärlek!

Kan reda nu säga, detta kommer bli ett långt inlägg. Det som ska sägas idag, kan inte sägas på ett kort och koncist sätt. Det kan heller inte sägas på ett vetenskapligt vis och jag är ledsen att säga det - men referenserna är nog inte speciellt vetenskapliga heller, referensen min hjärna - och den har spökat för mig igen. Visserligen på det most amazing way, men ändå?

Igår, var det fest fest fest - slutade på DeLuxe - där jag helst inte sätter min fot, men med tillräckliga mängder vin i kroppen så lyckades till och med jag ha rätt trevligt där. Minus några små incidenter då förstås.. Men som ni säkert vet vid det här laget Fylla + Sandra = Fylledrömmar.

Inatt drömde jag massa konstiga saker - men den mest tydliga och "värd-att-komma-ihåg" drömmen var när jag helt plötsligt befinner mig i samma rum som Brolle (och ni som läst föregående inlägg eller känner mig, vet att han är min kändiscrush nr 1). Tjejerna börjar genast att flocka sig kring honom, och jag är inte jättelångt bort jag heller utan befinner mig väl ungefär sådär snett bakom. UNDANTAGET är, att alla de andra tjejerna klänger och tar på honom, vilket jag inte gör. Vi får ögonkontakt, han tar min hand och jag säger "kom" på siffran 3 springer vi, jag leder honom ner mot källaren, där nere är det inte så mycket folk och någon låt spelas av ett liveband. Vi börjar dansa, han lyfter upp mig och jag lägger benen kring hans midja. Vi kysser varandra - sen släpper han ner mig. Förklarar att "de där sista inte finns där" (förklaring kommer senare) varpå jag svarar - det är absolut ingen fara, jag ville bara kyssa dig en gång, nu är jag nöjd. Han tar min hand igen och vi rör på oss, folk hade börjat samlas igen. På väg därifrån möter vi hans föräldrar, och dom undrar ju självklart vem jag är, flickan som håller handen med deras son. Dom var förresten väldigt unga och fräscha och jag har egentligen inte en aning om hur hans föräldrar ser ut eller åldern på dom, men hjärnan lever sitt eget liv i mina fylledrömmar. Åter till historian - vi shitchattade lite med hans föräldrar, gick vidare och han försökte igen med att han inte hade sådana känslor för mig varpå jag igen, skrattade till och förklarade att allt jag ville var att kyssa honom, sen var jag nöjd. Som om att det vore ett mission, när jag vaknade så blev till och med jag chockad över hur jag tänkte i drömmen.. haha..

Och nu då till kärlek - Min stora kärlek - Ikväll ska jag dansa, på hemmaplan, med massa goa vänner, till ett top 3 band! Jag är lycklig!! :)

Fast det var ju egentligen inte det jag skulle prata om. Nu känns det som jag kommer öppna mig totalt, men ska försöka att hålla det någorlunda secret ändå. Grejen är, jag tror att jag är skadad, skadad för livet. Jag tror inte jag kan bli kär, eller så har jag inte träffat rätt heller. Eller så träffar man någon, som potentialen finns att bli kär i, men jag vågar inte släppa fram de där känslorna. Jag vågar inte låta dom komma, visst, det värsta som kan hända är att jag blir sårad, men frågan är om det är värt det? Att bli kär, innan man vet vart den andra står, det är det som är mitt problem. Och just nu, känner jag bara för att försvinna - detta är så jobbigt.

Jag har träffat flera personer, som har haft potential, som har förklarat precis hur bra, snygg, rolig och underbar jag är på alla sätt och vis MEN "Det där lilla extra saknas" och gemensamt är också kommentaren "Du är lik mitt X". Alltså, hur stor är risken, att man träffar flera personer, som säger nästan på orden likadant?

En annan sak - tillägnat alla mina kära och lyckliga vänner (vilket är nästan alla mina nära vänner)Det finns en kommentar som jag faktiskt spyr om jag får höra en gång till "Det ordnar sig ska du se, det finns någon där ute för dig med. När du minst anar det, då står han bara där" - allvarligt talat, ni har alla varit singlar innan ni träffade eran stora kärlek - och ni sa precis samma sak då, som jag gör nu. Och sen bara mötte ni eran kärlek och vände direkt, den där meningen som ni också kräkts på innan, säger ni nu till era singelkompisar. Den borde liksom raderas..

Och egentligen, finns det på allvar någon kille där ute som skulle hänga med i mitt hektiska liv? Någon som skulle acceptera att inte ses dygnet runt, hela tiden och göra allting med mig? Någon som skulle acceptera att jag lägger all den tiden jag gör på dansen och träning. Sen har jag ju skolan som periodvis tar upp all min tid och lite till. Sen mina vänner - dom vill med ha av min tid och jag vill ge dom den. Seriöst, dansar han inte så blir det inte många timmar över..

Och efter detta blogginlägget så är jag väl typ körd på marknaden.. Men faktiskt, det är så här jag känner och orkar inte hålla det inom mig. Och Maddo - det är helt sjukt vad vi ibland kan tänka lika! Jag hade hela mitt blogginlägg klart i skallen, sen läste jag din blogg (vilket jag alltid gör innan jag skriver min egen, varför vet jag inte - antagligen för den är så bra) och insåg iaf att du hade skrivit ner allting som jag kände att jag ville få ur mig. Ledsen, men trots att du skrivit det där innan mig, så var jag tvungen att skriva mitt inlägg ändå. För att få det ur mig som sagt..