Jag vill verkligen inte.
Flera år klarade jag av att hålla dig borta ur mitt liv, tills en dag då du plötsligt kom instormande igen.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag hade verkligen behövt något som lugnade mig där.
Jag skakade som ett asplöv av ångest den dagen.
Nu är jag där igen, får ont i magen vid bara tanken.
Vad gör du med mig?
Hur kan man ha så stor effekt på en annan människa som du har?
Nu närmar det sig med stormsteg, jag vet att jag inte kan undgå att träffa dig.
Det gör så ont att veta om det såhär innan, men å andra sidan, hade det skett utan förvarning hade det nog varit ännu värre. Snällt att du påminner mig då och då om att du finns.
(Jag hoppas du förstod ironin där)
Det bästa med hela katastrofen är att det sker innan semestern.
Så jag behöver iaf inte gå och grunna på dig då, så vida du inte sätter hemska spår och ärr i min själ - det har du visserligen redan gjort, annars hade jag inte känt som jag gör inför att träffa dig igen.
Ja, nu är det bestämt iaf........
.........och jag har väl inget mer val än att gå till dig
..........förbenade tandläkare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar