Denna helgen har varit fantastisk, fått umgås med människor jag tycker om hela helgen. Kanske är det därför allting känns så ensamt nu?
Fredagen tillbringades på K-O dagarna med gamla gänget, Tilda, Tessa, Henke och Freddy :) Vi hade så skoj! Käkade på HongKong, drink kannor på sports, öltältet på stortorget, mötte många härliga människor ... och några mindre härliga. Mötte några ynglingar som tjatade ett tag om att jag var jäkligt lik någons morsa, när dom såg mitt smått irriterade ansiktsuttryck tillades "fast 20 år yngre såklart.." Mötte ett annat gäng ungdomar som var betydligt trevligare, käkade hos kebabvagnen (the one and only fyllekäk) - trillade i ett hål på trottoaren och fick gratis taxi hem (av någon snubbe som bara gick jämte mig på gatan)
Lördag: 60-tals fest i Kärrasand med härliga Hanna, som gjorde mitt hår fantastiskt! :) Mingel med Fancy Dan - mest med härliga Jojje såklart! Och förövrigt en kanonspelningen av Fancy Dan - inte ofta folk står i ösregn och jublar!! Spanade på snygga bilar, foxade till trasthes (och fick evil eye av alla gamla gubbar), försökte lära två pojkar att foxa med ett resultat som jag inte vågar nämna här, en stycke gratisfylla, Gjorde en facerape på en full medelålders man, allsång till tidiga morgonen i en husbil, ösregn och åska... Och jo, en man smög på mig bakifrån och bad att få ta ett kort på mig, som han sen kunde skicka till sin vän i USA (som inte trodde på en rockabillykultur i Sverige, och jag hade ju min underbara 50-tals klänning som jag för övrigt fick komplimanger för vart jag än vände mig i princip) Och sen hände det mycket mer...
Söndag: Dans Dans Dans... Frågan var, Alingsås eller Mörrum. Åkte dit bilen körde, Mörrum! Och fick till några kanondanser, tur att man kan lita på pojkarna i Mörrum! :)
Men ja, nu har jag vaknat upp från helgens lyckorus - och med deppvädret utanför så känner jag mig bara mer nere och ensam. Varför klaga när man har det så bra egentligen?
"Sörj inte det du inte har
Var nöjd för det du har"
Varför ska det vara så svårt? Ångesten och paniken börjar krypa i mig, vet inte hur jag ska bli av med den. Får helt enkelt sysselsätta mig med massa saker (som vanligt) för att inte känna av smärtan.. det är lättast så, för jag vet inte hur jag ska hantera den annars.
Det är precis det där med ångesten och paniken jag haft ända sen januari. Jag var helt övertygad DÄR OCH DÅ att jag skulle ta livet av mig.
SvaraRaderaTur så gjorde jag det inte.
Men det krävdes att jag flyttade från stan för att jag skulle ta mig upp till ytan igen. Och nu är jag tusen gånger starkare än förut.
Underbart att träffa dig på sports, även om jag var lagom larmad :p
A var ju där med, och var ju som du såg, faktiskt konstigt nog trevlig.
Jag vet inte hur eller varför jag egentligen tog bort dig som vän på facebook eller inte har hört av mig. Men antar att jag stötte bort alla dom som faktiskt betydde något.
Tyvärr. Du har ju faktiskt funnits där hela tiden och det finns egentligen INGA ursäkter som ens gör att du skulle vilja ha mig där som vän igen! Men men. Saknar dig pinglan! KRAM
du är alltid välkommen hit när det känns ensamt, det vet du <3
SvaraRaderaMaddo - Jättekul att träffa dig igen med! Och som jag sa till dig, hade jag bara vetat så hade jag suttit bredvid din sida varenda stund - det vet du! Och jag är en förlåtande själ, som älskar mina vänner - så skicka du en ny så accepterar jag, det sa jag med. Saknar dig också! Kram
SvaraRaderaHanna - Fina fina du! TACK <3